söndag 11 juli 2010

long time no see



Dom försökte få oss att hålla tyst. Dom censurerade en hel värld, de byggde upp en mur mellan oss och er. Våra händer var bakbundna, ögon dolda och vi fick tugga sura fotbollsstrumpor. Likt en scen hämtad ur filmens värld lyckades vi rymma och kan nu blogga igen.
Rättelse: Arwid nördade loss och hittade ett program som tar sig igenom Kinas censur. Bra va?

Japan: I Tokyo fick vi som bekant bo hos Tim & Yuka. Vi gjorde det några dagar till och flyttade sedan in i smeten. Mycket neonljus, höga byggnader. Arwid gick i högklackat en kväll. Vi hyrde ett klassiskt karaokebås och fortsatte samma natt vidare till någon klubb. Dans. För det mesta åt vi nudlar eller sushi. Vi fick naturligtvis se ungdomskulturen och dess glada färger och förpackningar, oftast tjejer med helt galna frisyrer och kläder. Som dockor. Vi gick på konstgallerier med varierande resultat. Men det vi gjorde allra mest och säkerligen bäst var att spela bongotrumma. Det fanns så otroligt många spelhus, vi investerade mycket i dom. Vi stannade ganska länge i Tokyo, skulle tippa på att det var närmare tio dagar. Sedan nattbuss till Osaka. I Osaka var vi bara några dagar, anledningen till att vi åkte hit var i första hand att vi skulle ta en färja till Shanghai. Men staden var fin, vi gick runt på gatorna bland butiker och restauranger. Besökte ett jätteviktigt tempel. Vi testade även på det här med japanskt herrbad. Aningen obehagligt i början men när vi väl hade vant oss vid exponeringen var det t.o.m. så att vi slappnade av. Bland annat genom sitta på en pall, spegla sig och samtidigt duscha. Kanske nicka lite åt de andra gubbarna omkring. Ja vi har klippt oss också. Arwid ser välvårdad och anständig ut. Jag liknar Jeff Daniels i ”Dum & Dummare”. Lagom till att världen går under hade varit bättre än lagom till att jag vill se cool ut på Wik.Vi tog oss i alla fall till kajen och färjan. Stämplade därmed ut från Japan.





Här har vi ett före och efter klippningenkort på matz

och här har vi arwid

Som tur är har vi ingen koll på hur mycket pengar vi spenderade på denhär maskinen, men kul vare

Matz skrev ju om att jag gick i högklackat en kväll, riktigt så var det väl inte.. Men vi upptäckte att jag och Yuka hade samma skostorlek så vi testade att byta skor i ca 5 min :)

Kareoke

Ingenmansland: Vi gick ut på däck efter att ha lagt in våra väskor i hytten, det var grått och mycket disigt. Vi såg på varann och visste att det skulle bli en lång resa. Fruar och barn som stod kvar på fastland vinkade farväl. Precis så  mycket som sorgen och saknaden tillät. Runt omkring oss på det gröna stålet stod männen, ihåliga med ekande inre efter att ha lämnat allt som var värt att andas för kvar i den riktiga världen. Figurerna som nyss var så nära minskade ju längre ut vi drev. Till slut fanns där bara hav omkring oss. Stötar med tunn rök som steg ur männens munnar var det sista jag noterade innan jag gick tillbaka in under tak. Likt statyer stod de kvar utan ord och såg efter något som inte längre fanns. Roligt resesällskap. Nej vi köpte istället nudlar och bekantade oss med de andra västerlänningarna. Joe, Steph, Lazer och Ivan blev våra vänner. Det som erbjöds under de här två dagarna var pingpong, karaoke, mat, dryck och sömn. Nu var det så att en kinesisk mikroman hade bokat upp karaoken från från hamn till hamn. Kråkrösten utan takt och ton kunde ständigt höras någonstans i bakgrunden och blev resans soundtrack. De två dagarna gick för fort och jag ville inte riktigt att det skulle ta slut när vi kom fram till ett grått Shanghai.

 Matz utklassar alla på färjan i pingis


Matz, Joe, Steph, Arwid, Ivan & Lazer, på färjan, Osaka - Shanghai

Framme i Shanghai och försöker lösa var vi är nånstans, iaf de andra :) Medan jag fotar och Matz ser till att de blir ett vackert kort

 Från "The Bund", Shanghai


En kväll i Shanghai.

Kina, Shanghai: Vi hade inte haft tillräkligt med framförhållning för att fixa ett hostel att bo på. Vi och Steph hängde på Joe som kände till ett bra ställe att bo på. Fullt med folk. Trodde inte att det var högsäsong här nu. Sommaren innebär innerlig hetta. Nej det som folket samlades för och som vi inte hade en aning om var att ett världsexpo ägde rum. För att få er att förstå vidden av detta projekt så kan jag meddela att danskarna hade släpat dit sin heliga staty ”Den lille havfrue” till sitt hus. Världens alla länder hade fått i uppgift att bygga en spektakulär byggnad och sedan fylla den med saker som omvärlden skulle få se. (Shanghai World Expo - Wikipedia). Temat var: ”Better City, Better Life” och vi var naturligtvis där. En dag bestämde vi oss för att leta upp något men hittade något annat. Vi kom in ett område där de fattigare storstadsinvånarna bodde. Det var trångt men väldigt mysigt. Man kunde se rakt in i människornas pågående liv. Vi såg de som tränade med hjälp av tv:n och neonklädda knuttar. De som sov eller lagade mat, lekte med sina barn eller de som sydde och lagade kläder.Vi valsade runt och hamnade så småningom i ett lite mer turistit stråk. Milt sagt. En yngre kvinna lurade in oss i sin the butik. Det här ska tydligen vara ett klassiskt sätt att lura turister på pengar. Bjuder på the och lägger sedan upp notan på bordet. Vi hörde om några skräckexempel. Vi råkade dock inte ut för något sånt utan blev istället bjudna på the, fick lära oss om de olika sorternas effekter. Det hela mynnade ut i att vi fick veta mycket om hennes liv. 1,5 timma av konstant drickande senare köpte vi lite av henne och gick därifrån för att leta upp toalett. Dagen efter visade Lazer oss till en falsk-marknad. Det vill säga ett ställe där du kan köpa märkeskopior till reducerat pris. Det blev lite längre väg dit än vi anat så vi avslutade dagen med fotmassage. Dagen efter gick vi till tågstationen för att ta tåget till Xian. Hardseat.

Tydligen finns de en skärm på original platsen i Danmark som visar henne live från Shanghai. Som vi förstod det..

Efter att vi hällt i oss en kubik te. typ.

Shanghai World Expo, i Sveriges paviljong fanns ett café med massa svenska saker, så vi bjöd fru Australien och herr Nya Zeeland på Mariestad och Zoo 

Här käkar vi dumplings för några kronor tillsammans med en bil i ett garage, notera mannen som sitter utanför och tvättar håret. kina är gött, skitigt och billigt :)

Sekunden senare skiner mannen upp och säger "Hello" och verkar tycka att de är superkul att några turister traskar förbi där.



Xian: Efter en trevlig tågresa med mycket träsmak och lite sömn var vi framme. Ett fint hostell med mycket karaktär. Vi besökte Terracottaarmén. Stort och mäktigt. Mycket turister. Terrakotta armen - Wikipedia. Tillsammans med två svenskar som bodde på vårt hostel åkte Arwid till Mt. Hua Shan. Han berättar själv om den dagen: Ja de blev inte mycket av bergsbestigning den dagen. Vi kom iväg rätt sent och tåget som tog oss dit var lite försenat. När vi kom fram upptäckte vi (som tur var) att sista tåget gick om bara 3,5h, Så vi skippade bergsklättringen, hittade en liten flod vi vandrade vid. Utmed floden hängde massa folk från byn och de tyckte de va jätte spännande att kolla på turister så vi blev både fotograferade och filmade :). Åter till matz.  /arwid
Jag stannade istället kvar i staden. Jag och Joe skulle köpa nya tågbiljetter. Joe till ett ställe som jag inte minns namnet på. Jag själv skulle försöka få tag på biljetter till Guilin. Vi hamnade i en park där mycket skumt pågick. Vi såg en större samling av människor och en massa lappar upphängda som de gick runt och hmm:ade till. Snart insåg vi att det var en mötesplats för de som ville gifta bort sin dotter. Eller de som tyckte att det var dags för sonen att tillämpas en värdig fru. Joe hade tidigare hört talas om detta men trodde det inte då. Det vi kunde läsa av var födelsedatum, längd och storleksmått. Vi gick vidare och såg en slags folkdans och även strupsång. Märkligt alltsammans.



Vår underbara kinesiska familj och några andra vi spenderade 18h timmar med.

Några av tusentals terrakotta arme gubbar.

 Lite som analog nätdejting

Det största äventyret i Xian måste ändå varit den dag då vi tillsammans for till Hua Shan för att bestiga berget. Det tvåtusentvåhundra meter höga berget. Vi kom dit sent på kvällen. Fann ett hotell, åt lite och köpte sedan på oss nödvändig mat och dryck. Klockan tre på natten väckte han mig. Vi drog på oss kläderna, försvann ut från hotellet och började gå mot bergets port. Inte en människa ute. Pannlampor på. Betalade inträde(va fan?) och insåg snart att pannlamporna inte behövdes då det var upplyst av gatulampor. Dessutom var det trappsteg vi gick på, inte otydliga stigar som vi hade hoppats på. Det var jobbigt ändå och på vissa ställen fick vi dra oss upp med hjälp av kedjor. Brant. Trapporna hade tydligen huggts ur stenen när en viss kejsare bestämde sig för att ta sig till toppen. Och efter gick vi. Matz och Arwid. Svettades och flåsade. Efter några timmar började solen gå upp och vi lade i ännu en växel. Solen hade precis gått upp när vi nådde den första toppen på sexton hundra meters höjd. Såg ut, tog lite foton och fortsatte sedan mot den riktiga toppen. För andra gången under den här resan konstaterade jag: "-Det här kommer aldrig att gå!" Vandringen upp för berget är heligt för kineserna som bevarade vistelsen i evigheternas evighet genom att fästa hänglås med sina ingraverade namn på, någonstans på berget. Vi var redo att ta oss lite närmare himlaporten så vi gjorde likadant. Ett hänglås med våra namn på låstes fast uppe på den östra toppen. Slutförde ritualen med kex och vatten. Nyckeln tar vi med oss hem. De övriga dagarna i Xian ägnades åt läsning. Varken mer eller mindre.

Berg berg och berg

Berg

Berg och en trött arwid

Snart på toppen...

På toppen låste vi fast ett hänglås med våra namn, nyckeln kommer o begravas hemma nånstans.

Just nu befinner vi oss i Guilin, i södra Kina. Vi åkte tåg hit. Trettio timmar. Hard Sleeper. Var lite zombie när vi kom fram men det gick ändå fint. Nu har vi åkt en del tåg inne i landet och det jag har sätt har inte varit vackert. Städer i grått. Skrot och skräp överallt. Föfallna byggnader, fuktig betong. Livlöst och färglöst. Någon gång måste allt det här sätt nytt och modernt ut men eftersom jag varken är vän med politiken, landets historia eller de pågående nyheterna så vet jag inte alls om det är så. Männsikor är otroligt hjälpsamma och trevliga. Det finns en gemenskap som många länder saknar och många har det säkert fint i sina bubblor, men det engagemang och de pengar som spenderas på t.ex världsexpon har långt ifrån nått människorna som bygger landet.