Vi summerar Bolivia!

Sist var vi i Salta, Argentina...

Vi  tog oss över gränsen mellan Argentina och Bolivia till fots en kall morgon när solen höll på att gå upp. Vi lärde oss snabbt läxan att du måste ha lite koll på vad du betalar och vad det egentligen ska kosta.
Buss vidare till Uyuni, det är där världens största saltöken befinner sig för tillfället. Det ser ut som ett stort fält med tillplattad snö men om man slickar på snön så smakar det salt.

Helvetesjävlaskitbussfärd (ordet som beskriver alla bussfärder i Bolivia) genom natten till nästa stopp Potosi. Det blev ett snabbt stopp. Sov några timmar, försökte lära sig att andas (Potosi är världens högst belägna stad. 4200 möh.), fick på oss byxor och skjorta i canvas och en hjälm med tillhörande lampa. Stövlar. Blev avsläppta på gruvmarknaden. Vi skulle snart in till gubbarna i gruvan som stora delar av stadens familjer har som inkomstkälla. Vi skramlade och köpte; Sprit (96%, ska vara så rent, annars bryter du inte rent silver. Den största anledning till dödsfall i gruvan beror på att folk blir fulla och ramlar ner i de 80 meter djupa hålen.)cocablad, dynamit och sist men inte minst läsk. Läsk uppskattas mest då det blir upp till förtio grader varmt. Vi trodde naturligtvis att det skulle vara turistigt blaj men ack så fel vi hade. Den här turen hade inte blivit godkänd någon annanstans! In i tunnlarna, följ spåren,  observera de som jobbar. Damm, tunn luft. Här, ta lite cocablad, gör det lättare i den tunna luften. Allesammans, ta en kapsyl gruvwhiskey! Ännu en stege längre ner. Hur djupt har han tagit oss nu? Hittar han verkligen? SPRING!! Det kommer en 1,5 ton tung vagn med sten flygande mot oss i hög fart. Stövlarna fastnar i leran. En dov explotion hörs någonstans bakom oss, en kraftig smäll hörs framför oss. Två vagnar har slagit ihop och vällt. Vidare, vidare och där framme... ser vi ljuset. Ute, tack, nu går vi och spränger lite dynamit så får det vara bra sen. Belöning fick vi genom att besöka den varma sjön som ligger en bit från staden. Fin utsikt med vackra berg från det fesljumna vattnet.

Samma dag som det här skedde satte vi oss ännu en gång på en buss. Planen var att vi skulle ta oss till Samaipata via Sucre i ett kör. I Sucre fick vi beskedet;  var så snälla att vänta tills imorgon. Sagt och gjort, nästa dag åkte vi vidare mot Samaipata. Jag kan ge ett litet exempel på hur läskiga dessa nattliga bussturer kan vara. Jonsson hade under mörkrets timmar förlikat sig med att vi skulle slå runt så han knöt helt enkelt på sig kängorna utifall han skulle få chansen att hoppa ut. Om jag överlever så ska jag göra det med mina snygga kängor på, om jag dör, då ska de också vara på. Linnea skrattade frenetiskt, jag svettades tills jag svimmade och pontus hade sin älskade Ipod i ett hårt grepp tätt intill hjärtat. Samaipata är en vackert belägen stad i en dal omringad av gröna mjuka kullar höga som berg. Vi var trötta efter det som varit. Vilade några timmar, vaknade, såg att himlen var blå, såg ett berg och klättrade upp. Vi satt där och njöt tills solen gick ner. Dagarna flöt förbi, någon utflykt här, några öl där.

Det blev dags för mig och Arwid att lämna det enkla livet i Pontus och Linneas mjuka famn. Buss, Santa Cruz, station, ny biljett, ny buss, en bra sådan, nitton timmar.. framme i La Paz. Vi skulle bara stanna här i två dagar för att sedan ta oss vidare till Lima i Peru där flyget till New York skulle avgå ifrån så vi köpte en ny bussbiljett på stående fot, nu när vi ändå var på stationen. Till Lima? Ja?! Ok, det tar 26 timmar. Ja en sådan biljett vill vi ha. Tack. I La Paz gjorde vi egentligen inte så mycket. Strosade mest runt i staden. Vi försökte komma in på San Pedro fängelset, det är tydligen en svensk som sitter där nu. Vi gick in i en tjej som hade telefonnumret till denne Peppe. Ringde upp men utan att någon annan en telefonsvararen svarade. Det var ju synd sa vi till varandra och gick lättade till baren. Klädde ut oss till spiderman och blev fulla. Morgonen var ett faktum och det var även bussresan till Lima. Hela spektaklet tog över 30 timmar. Jag tycker att vi håller en tyst minut för allt som dog inom oss under den färden. Lima i sju timmar. Vi satte oss och såg ut över havet i sex utav de sju och tog sedan en taxi till flygplatsen. Mellanlandning i Mexico City i Mexiko (!). Jag vill inte gnälla mer nu så officiellt heter det att det var en trevlig visit på den flygplatsen. Vi lyfter, äter oss mätta och där nere ser man det sista av kontinenten. So Long South America!

  Matz med påtänd dynamit

En vagn kommer lastad med eventuella skatter

Ett 80 meter djupt hål

96%:igt skål!

 Vi med grabbarna grus (HA HA!)

 Lufttryck!

 En avspänd Jonsson

 Livs levande överlevare!

 Fri lek i Uyuni

 Pricken där nere är en bil